Den 20 mars 1600 föll fem av rikets främsta adelsmän för bödelns svärd på Stora torget i Linköping. Händelsen har gått till historien som Linköpings blodbad och utgör kulmen på den maktkamp som under 1590-talet slet sönder den svenska Vasastaten.

I centrum stod motsättningen mellan hertig Karl (den blivande Karl IX) och hans brorson Sigismund, kung av både Polen och Sverige. Blodbadet var inte en isolerad våldshandling utan resultatet av en långvarig konflikt där religion, lagtolkning och dynastisk rivalitet vävdes samman. Samtidigt markerade avrättningarna ett avgörande steg mot en mer centraliserad stat, där kungamakten i praktiken stärktes på högadelns bekostnad.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern och författaren Erik Petersson om hertig Karl: uppror, blodbad och den politik som formade Sverige efter Sigismundkriget. Petersson har bland annat skrivit boken Karl IX – kampen om kronan. För att lyssna på hela avsnittet måste du bli medlem i Historia Nu Premium.

När Gustav Vasa säkrade arvriket genom Västerås arvförening 1544 var det tänkt att bli grunden för en stabil tronföljd – men istället följde brodermord och senare inbördeskrig mellan kung Sigismund och Hertig Karl. Efter Johan III:s död 1592 ärvde sonen Sigismund den svenska kronan. Därmed uppstod en personalunion mellan det katolska Polen och det lutherska Sverige. Sigismunds frånvaro och katolska tro väckte oro hos stora delar av prästerskapet, allmogen – och hos hertig Karl, som framställde sig som försvarare av reformationens verk.

Vid Uppsala möte 1593 fastslogs den augsburgska bekännelsen som rikets enda tillåtna lära. Beslutet innebar i praktiken att katolsk gudstjänst förbjöds och att kungen förväntades regera i enlighet med luthersk ortodoxi. Detta var mer än en trosfråga. Genom kyrkomötets beslut skapades en religiös legitimitet för hertig Karls maktanspråk. Han kunde hävda att hans agerande syftade till att skydda den “rena läran” mot återkatolisering.

Motsättningarna övergick gradvis i öppet krig. Vid riksdagen i Söderköping 1595 bekräftade ständerna Karl som riksföreståndare mot Sigismunds vilja. Konflikten kulminerade i slaget vid Stångebro den 25 september 1598, strax utanför Linköping. Sigismunds styrkor besegrades och kungen tvingades lämna Sverige. De rådsherrar som stött honom – däribland rikskanslern Erik Sparre och medlemmar av ätterna Banér och Bielke – utlämnades till hertigen mot löfte om rättslig prövning. De fängslades på Linköpings slott i väntan på rättegång.

Rättegången inleddes den 3 mars 1600, när hertig Karl tillsatte en domstol med 153 personer från adel, krigsbefäl, borgerskap, allmoge samt fogdar och lagläsare. Konstruktionen gav sken av bred nationell förankring, men hertigen dominerade processen.

Bildtext: Gustav Banér skildras natten före sin avrättning den 19 mars 1600 av PA Huldberg i anslutning till Linköpings blodbad. Källa: Nordiska museet, Reprofotograf/skanning: Bertil Höglund. licens: CC BY-NC-ND

Musik: Explosion av Efliz, Storyblock Audio

Huvudanklagelsen var landsförräderi. De åtalade hävdade att deras lojalitet mot Sigismund vilade på laglig arvsrätt och tidigare edsavläggelser. Försvaret betonade kontinuitet och plikt; hertig Karl tolkade hållningen som uppror. Efter veckor av förhör och påtryckningar föll domen. Flera adelsmän bad om nåd och skonades. Fem vägrade erkänna skuld.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.