Alexander Lindström arbetade 1.5 halvt år som sjukvårdare i Ukrainas armé. Han konstaterar att svensk sjukvård inte är redo för kriget.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Strax efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina lämnar Alexander Lindström Sverige och den officersutbildning han påbörjat. Han tar i stället anställning som frivillig sjukvårdare och ska under sina 1,5 år i landet ha vårdat över 300 soldater vid fronten.

– Jag har ju övat hela mitt vuxna liv nästan – på att försvara Sverige, försvara demokratin. Att under en blågul flagg strida mot ett ryskt försök att begränsa demokratin. Det är det jag är i Försvarsmakten för att göra. Det är inget jobb där man tjänar pengar, det är inte jättebra framtidsutsikter, men jag tror på det – och det var det jag såg hända i Ukraina, säger Alexander Lindström om varför han sökte sig dit.

Under sin tid där hann han arbeta både under offensiverna i Charkiv och Zaporizjzja, men också vid striderna i Bachmut – ett slag som beskrivits som det blodigaste sedan andra världskriget.

– Det var så mycket drönare, det var så mycket artilleri och det var ständiga ryska angrepp till fots. Det var otroligt svårt, för rörligheten begränsades så mycket att skadade blev kvar väldigt länge på skadeplatser, säger han.

Att vårda skadade i fält är alltid utmanande, och det blev inte lättare av den ständiga bristen på sjukvårdsmaterial. Alexanders sjukvårdsenhet, som bestod av fyra personer, stödde en bataljon med runt tusen stridande soldater. Under den ukrainska motoffensiven i Zaporizjzja hade de sju doser smärtstillande läkemedel i sina förråd. Att behöva vårda sårade soldater utan smärtlindring är otrevliga minnen i dag. Han minns särskilt ett fall där en soldat skadats i låret.

– Man kunde få ner tre knytnävar i hans lårmuskel, och där satt jag och funderade: Har vi råd att ge honom en dos smärtlindring? Ja, en dos kan vi acceptera. Men hans smärta och lidandet som han fick gå igenom – bara för att vi inte hade rätt resurser – det är sådant man kommer ihåg, när det inte riktigt gick som det skulle, säger han.

Men utöver att ge vård under knappa och spartanska förhållanden var Alexander och hans sjukvårdskollegor ständigt utsatta för ryska attacker. Trots att det strider mot krigets lagar såg Ryssland dem som prioriterade mål.

– Det är för att det har en väldigt stor effekt på förbanden som slåss. En skyttesoldat kan ta väldigt stora risker om han har förtroende för sin organisation. Men sekunden han vet att kedjan bakåt är bruten – den dagen han hör att förbandsplatsen inte finns längre, eller att sjukvårdstransporten har sprängts – då börjar han tveka. När någon då säger åt honom att storma, att gå framåt och ta en otrolig risk, då tänker han efter för första gången. Då kanske han inte tar det steget, eller så gör han det mindre entusiastiskt. Därför var vi prioriterade mål. Det drog ner stridsmoralen på vår sida när vi förlorade sjukvårdare.

Att Ryssland så flagrant bryter mot krigets lagar innebär att Sverige måste tänka om kring hur man vårdar skadade i krig.

– Förut har vi i Sverige övat på att ställa upp sjukvården på en stor öppen äng, med ett stort rött kors på uppblåsbara tält. Jättebra, så att fienden inte råkar skjuta på oss. Men nu vill fienden skjuta på oss. Då måste man göra helt tvärtom. Man måste gömma sig, man måste gräva ner sig. Man kan inte samla skadade på en plats – för då kommer de att skjuta, bara för att slå ut dig, säger Alexander.

TEXT: Kalle Glas